ladypeach

har svårt att formulera mig med det jag vill säga eller skriva här, men tror det lite beror på att jag inte vet vad jag vill säga. ibland känner jag mig bara helt tom på ord fast jag tänker massa, även när jag händer med mina närmaste vänner. så har jag typ inget att säga. så jag bara lyssnar och inflikar och allt är som vanligt men egentligen finns det massa abstrakta saker jag vill säga som jag inte kan formulera för jag inte exakt vet vart tankarna rotar sig i eller vad jag vill ha ut från att ha sagt dom. life just nu är ganska oklart och väldigt nytt och ovant, jag jobbar nästan varje kväll och kommer hem sent, somnar sent, vaknar sent och går till jobbet. det känns som om det är något väldigt tillfälligt men det värsta/bästa(?) är ju att det inte är det, det här är min vardag nu. har ingen regelbunden normal plats att gå till som alla mina andra peers går till. oCh!! en förändring i personlighet? jag gråter varje dag nu för tiden. förut grät jag kanske en gång i veckan men nu för tiden storgråter jag eller blir tårögd eller liknande varje dag. beror väl på flera saker men det är också svårt att förklara. jag är ju utombords nästan känslokall, har jättesvårt att gråta inför folk, speciellt om andra också gråter. i krotte grät jag framför mina vänner och det var väldigt rare, vet inte när det kommer hända igen. 

 

det är fett läskigt när hela världen är ens möjlighet nu. inte för att den egentligen är det, och inte för att den inte var det för 5 månader sen, men nu är en tvingad att göra saker och hitta en närvaro för sig själv och det finns inte ett system att luta sig på. jag tycker det är svårt att veta vart jag ska gå och vad jag ska göra för att må så bra som möjligt. just nu tror jag att jag saknar att skapa. det enda jag skapar nu är nya browniemönster. det är lite jobbigt när man jobbar så mycket för när jag jobbar är jag liksom jobb elvira som är annorlunda från icke-jobb elvira. man är den man är med sina kollegor och chefer på jobbet, och den personen kanske man inte är hemma själv i sitt sovrum, eller med sina föräldrar, eller sina vänner. men det är mest den elviran jag är just nu, och det känns som det är någon typ av fasad som är konstigt

 

vill ni veta nått konstigt. idag när jag jobbade och hade 50 kunder i timmen och träffade kanske 600 nya ansikten och människor fick jag värsta känslan när jag blev så tacksam över mig själv och mina saker im into. haha gud vad oklart men jag började tänka på typ musik jag gillar och film jag gillar och människor jag idioliserar och vänner jag har och jag ba fyfan vad jag är cool och nice jämfört med andra. just då jämförde jag mig själv och alla andra till mina egna standards för allt, vilket kanske inte blir så svårt eftersom mina standards är skapade av mig själv. men jag ba tack gud att jag är så cool och inte är som mina kunder. ??. hahaha.

 

jag klippte precis min lugg till frank ocean och stog och tittade på mig själv i spegeln i typ 1h och damn ibland älskar jag att titta på mitt eget ansikte i rörelse och inte bara snabbt i spegeln eller make up face eller selfies. det är fucking faschinerande för jag finner mig själv så vacker, samtidigt som jag 3h senare kan tycka att jag är den fulaste varelsen i hela universum. men mitt ansikte var fucking magiskt inatt

 

 

nu ska jag sova.